Hysteriskt mycket tvätt

Hysteriskt mycket tvätt både på skolan och hemma.. blä avskyr att tvätta.

Nu är klockan snart halv nio och jag har varit på skolan sen åtta i morse. Eleverna har spa den här veckan och deras handdukar blir skitiga med lera och grejer. Så för att allting ska hinna bli rent tills imorgon måste det tvättas här. Vilket innebär att JAG får den äran. Fyra maskiner tvätt.. och detta måste verkligen vara slöaste tvättmaskinen nånsin för det tar tusen år. Två maskiner kvar nu.. Men får nog låta nån vara kvar tills imorgon för jag kommer vilja hem och sova.

Nåja idag har Fredrik varit här och fått träningsprogram till powerplaten och jag har instruerat två av tjejerna. De tyckte med den var rolig, så det känns bra. Hoppades att de skulle gilla den, och det ser positivt ut. Den är superskön att träna på. Effektiv som sjutton..
www.powerplate.se för den som vill checka.

Så var Simon med mig hemma på en snabblunch. Gjorde bara lite tonfisksallad och snackade lite skit. Trevligare med sällskap än att äta själv. Så har jag pratat med Per nu en stund med. Ska ju ner till Malmö och hälsa på honom på lördag. Blir långhelg, åker inte hem förrän tisdag. Majsan och jag ska ner, så ska fira valborg där nere. Träffa Sara och eventuellt lite annat folk med. Längtar verkligen, behöver komma härifrån och få lite omväxling. Så hoppas verkligen att vädret blir fint nu som vårt kära smhi lovat. Annars borde de allvarligt få straffknull..

Puss Hej

Tomheten inom mig

Oj vad jag känner mig trött. Förvirrad, över så mycket, och egentligen är det bara fånigt. Känner mig så bortkommen ikväll. Bara en stor tomhet inom mig. Allting har bara känts så fel idag och all min kraft, all min motivation är som bortspolad. Jag har kämpat så förbannat mycket i mitt liv och just nu känns bara allting så meningslöst, och det borde verkligen inte kännas så. För jag har verkligen klarat av de mål jag satt för mig, jag lyckades med en dröm jag aldrig trodde skulle bli sann.
Varför varför... känns då allting så intetsägande ikväll. Kroppen värker och jag har svårt att andas. Vill bara gråta just nu och ändå kan jag inte. Idag har jag känt mig som den ensamaste i världen. Det spelar ingen roll att jag har massor med människor omkring mig. De har bara fått mig att känna mig ännu mer illa till mods. Känner sån press att vara glad och positiv jämt och jag orkar inte. I detta ögonblick vill jag bara lägga mig ner och försvinna. Vara borta från världen en stund och sen komma tillbaka med det där leendet på läpparna och all förtvivlan är borta.
Det känns inte som om det spelar någon roll längre. Hur mycket jag än försöker och kämpar så vill inte min kropp längre. Det tär så jävla mycket på min kraft och på min ork att konstant gå runt med den här smärtan och just nu vill jag verkligen inte mer. Minsta lilla motstånd jag får så bryter jag ihop totalt. Försöker och försöker, men hittar jag inget som ger mig lite hopp snart så går jag troligtvis ner mig igen

********************************************************************************************************************

För att varit en så pass kämpig dag så har saker och ting lugnat sig under kvällen. Dock har jag inte lyckats somna ännu. Klockan än 03.07 och jag ska upp klockan sju. Sitter i min säng och äter direkt ut min burk med nötcreme. Fick ett telefonsamtal för ett par timmar sen som hjälpte mig så mycket. Pratade med en vän tidigare ikväll om tillfälligheter, men var detta verkligen en sådan? Det första han sa när han ringde var att "Hej! Jag vet att det är sent, men jag fick en känsla av att jag borde ringa dig". Han är en vän som jag alltid kunnat prata med, om allt. Är detta ödet? Just nu undrar jag om det inte trots allt finns någon som verkligen vakar över oss. Någon som hjälper oss i våra liv. Hur är det annars möjligt att denna människa som jag inte pratat med på över ett år ringer för att han kände att jag behövde nån?

Tredje dagen in

Kan knappt fatta att vi klarade det här...

Jag vill verkligen tacka alla er som stöttat och hjälpt mig med det här. Om ni bara visste hur mycket jag uppskattar hur alla ställt upp och trott på mig. Utan er hade jag aldrig nånsin fixat det. Tycker så otroligt mycket om er, hoppas att ni vet om det.. TACK!!

Idag var tredje dagen på skolan. Allting har flytit på hur fint som helst. Eleverna verkar trivas jättebra, likaså lärarna. De som varit och undervisat hittills i alla fall. Sara, den tjejen som kommer jobba heltid hos oss är jättegullig. Vi kommer så himla bra överens. Tror vi är lite samma typ av människor, vilket underlättar. Imorgon kommer Lisen och ska ha Frans och bryn. Hon är lite mer åt det utseendefixerade hållet än vad vi andra är, men hon är en väldigt glad och positiv tjej och framför allt, hon är mycket kunnig.

Trodde aldrig att jag skulle kunna vakna på morgonen och längta efter att gå till jobbet. Stormtrivs där..
Helt otroligt att man kan hitta en sån sysselsättning att man kan känna så. Ser så många andra som verkligen bävar över att behöva gå till sina arbeten. Eller andra som inte trivs på sina, men tvinga sig själva dit bara för att de behöver inkomsten. Det har varit en av mina största fasor att jag skulle behöva ha ett sånt jobb bara för att jag inte lyckas hitta något annat. Men så kom vi på den här idén. Livet kan verkligen ta udda vändningar. Har fortfarande svårt att förstå att detta verkligen är sant. Mina små konstiga drömmar och idéer gick att förverkliga. Bara det där att våga ta chanser i livet ibland.

Nu är det dags att sova. Klockan är inte mycket, men det tar ett tag att vänja sig vid de fasta tiderna som ska in i vardagen nu.

Puss på er allesammans

Imorgon är dagen D

Efter allt arbete, allt slit och alla sömnlösa nätter.. Imorgon startar vi äntligen skolan. Jag kan knappt begripa det, att det verkligen är dags. Känns helt overkligt att en liten idé, en konstig tanke kan utvecklas till någonting sånt här. Tydligen hade vi varit med i tidningen, barometern i lördags. Är lite nyfiken på vad det stod, så måste imorgon försöka få tag på en tidning och klippa lite. Är ju inte såå ofta man är på bild i tidningen ändå.
Uuh en fördel med att skolan drar igång är att då borde äntligen stresssymptomen släppa. Det vill säga denna oändliga huvudvärk. Jag är helt hopplös, vaknat var och varannan dag med huvudvärk de senaste veckorna. Sjukt jobbigt..

Helgen har jag varit iväg på en liten mysig påskweekend. Hur trevligt som helst, blivit en massa uppassad och bara fått ha det lugnt och skönt. Behövde detta.. Vilket innebar min fjärde vita helg i rad. Den ni =)
Hm får bli lite skärpning här tror jag haha.. I helgen bär det av till Växjö och Alvesta. Ska leka lite med Jessica och så äntligen få träffa Peter. På tiden minsann.. Så ska jag träffa lite annat folk när jag ändå är i farten.

Ne.. nu ska jag prata lite i telefon och sen krypa ner i sängen.
Puss Hej