Tomheten inom mig
Oj vad jag känner mig trött. Förvirrad, över så mycket, och egentligen är det bara fånigt. Känner mig så bortkommen ikväll. Bara en stor tomhet inom mig. Allting har bara känts så fel idag och all min kraft, all min motivation är som bortspolad. Jag har kämpat så förbannat mycket i mitt liv och just nu känns bara allting så meningslöst, och det borde verkligen inte kännas så. För jag har verkligen klarat av de mål jag satt för mig, jag lyckades med en dröm jag aldrig trodde skulle bli sann.
Varför varför... känns då allting så intetsägande ikväll. Kroppen värker och jag har svårt att andas. Vill bara gråta just nu och ändå kan jag inte. Idag har jag känt mig som den ensamaste i världen. Det spelar ingen roll att jag har massor med människor omkring mig. De har bara fått mig att känna mig ännu mer illa till mods. Känner sån press att vara glad och positiv jämt och jag orkar inte. I detta ögonblick vill jag bara lägga mig ner och försvinna. Vara borta från världen en stund och sen komma tillbaka med det där leendet på läpparna och all förtvivlan är borta.
Det känns inte som om det spelar någon roll längre. Hur mycket jag än försöker och kämpar så vill inte min kropp längre. Det tär så jävla mycket på min kraft och på min ork att konstant gå runt med den här smärtan och just nu vill jag verkligen inte mer. Minsta lilla motstånd jag får så bryter jag ihop totalt. Försöker och försöker, men hittar jag inget som ger mig lite hopp snart så går jag troligtvis ner mig igen
********************************************************************************************************************
För att varit en så pass kämpig dag så har saker och ting lugnat sig under kvällen. Dock har jag inte lyckats somna ännu. Klockan än 03.07 och jag ska upp klockan sju. Sitter i min säng och äter direkt ut min burk med nötcreme. Fick ett telefonsamtal för ett par timmar sen som hjälpte mig så mycket. Pratade med en vän tidigare ikväll om tillfälligheter, men var detta verkligen en sådan? Det första han sa när han ringde var att "Hej! Jag vet att det är sent, men jag fick en känsla av att jag borde ringa dig". Han är en vän som jag alltid kunnat prata med, om allt. Är detta ödet? Just nu undrar jag om det inte trots allt finns någon som verkligen vakar över oss. Någon som hjälper oss i våra liv. Hur är det annars möjligt att denna människa som jag inte pratat med på över ett år ringer för att han kände att jag behövde nån?
Varför varför... känns då allting så intetsägande ikväll. Kroppen värker och jag har svårt att andas. Vill bara gråta just nu och ändå kan jag inte. Idag har jag känt mig som den ensamaste i världen. Det spelar ingen roll att jag har massor med människor omkring mig. De har bara fått mig att känna mig ännu mer illa till mods. Känner sån press att vara glad och positiv jämt och jag orkar inte. I detta ögonblick vill jag bara lägga mig ner och försvinna. Vara borta från världen en stund och sen komma tillbaka med det där leendet på läpparna och all förtvivlan är borta.
Det känns inte som om det spelar någon roll längre. Hur mycket jag än försöker och kämpar så vill inte min kropp längre. Det tär så jävla mycket på min kraft och på min ork att konstant gå runt med den här smärtan och just nu vill jag verkligen inte mer. Minsta lilla motstånd jag får så bryter jag ihop totalt. Försöker och försöker, men hittar jag inget som ger mig lite hopp snart så går jag troligtvis ner mig igen
********************************************************************************************************************
För att varit en så pass kämpig dag så har saker och ting lugnat sig under kvällen. Dock har jag inte lyckats somna ännu. Klockan än 03.07 och jag ska upp klockan sju. Sitter i min säng och äter direkt ut min burk med nötcreme. Fick ett telefonsamtal för ett par timmar sen som hjälpte mig så mycket. Pratade med en vän tidigare ikväll om tillfälligheter, men var detta verkligen en sådan? Det första han sa när han ringde var att "Hej! Jag vet att det är sent, men jag fick en känsla av att jag borde ringa dig". Han är en vän som jag alltid kunnat prata med, om allt. Är detta ödet? Just nu undrar jag om det inte trots allt finns någon som verkligen vakar över oss. Någon som hjälper oss i våra liv. Hur är det annars möjligt att denna människa som jag inte pratat med på över ett år ringer för att han kände att jag behövde nån?
Kommentarer
Trackback