Bjanca

Klockan är över två, jag är pigg som en mört och telefonen ringer inte. Jag förväntade mig att telefonen skulle ringa för han lovade det. Förstår inte att det ska vara så omöjligt att vara vän med den människan. Så fort någon av oss dricker hamnar vi typ i bråk. Är så jävla trött på det. Kanske borde säga upp kontakten helt igen, skulle nog underlätta en del. Göra livet mindre komplicerat. Bara lite frustrerande att fortfarande påminner allting i min vardag mig om honom. Nu är jag nog lite emotionell inatt på grund av det här grälet tidigare ikväll.

Hela veckoslutet har varit sådär upp och nervänt, känt mig lite ostabil. Så vad gör man, sticker ut på krogen och roar sig med tjejerna. Maria var uppe på besök och Jessica hade övergett grabben i Alvesta för kvällen. Så var Kim med också och röjde, fast han räknas knappt. Så till slut var vi ett bra litet gäng hemma hos Majsan. Mycket trevligt blev det. Dock jag som tål så mycket alkohol klunkar i mig glas efter glas och märkte inte ens att jag blev onykter. Vet att E dök upp där under kvällen och han hade inte druckit något. Så självklart var jag tvungen att fram och "prata" och klänga lite. Fasiken jag lär ju vara världens hemskaste människa att få i sin närhet när man är nykter. Munnen slutar ju inte prata heller, går liksom av automatik. Stackarn han såg så blyg och förskräckt ut.

TORULF.... fnissar högt, din lilla Orch.

Blev hemskjutsade till Majsan av bartendern tillika Marias ragg. Damp snabbt ner i soffan skavfötters med Kim som snarkade högljutt. Morgonen efter vaknar jag upp med värsta bakfyllan på länge. Räknade ut att det där alkoholintaget var alldeles för mycket mot vad min kropp pallrar med. Man ska alltså inte dränka sina sorger i sprit.

Dags att begrunda det där fenomenat att man trots allt aldrig lär sig av sina tidigare misstag.