Fel dag
Shit.. är så jäkla förbannad just nu på allt och alla. Nog för att jag brukar ha humörsvängningar när jag har PMS. Men någon måtta måste det väl finnas. Helt plötsligt utan minsta förvarning bara kände jag hur ilskan kokade upp inom mig. Nu ska människor vara tacksamma att de inte är i närheten. Är så irriterad, arg och frusen att jag bara sitter och skakar.
Ska gå en lång, lång promenad nu. Sen ska jag köpa choklad och sätta mig att frossa. Tro det eller ej, men onyttigheter är det enda som hjälper. Usch vad jag hatar kylan...
If love is the answer..
..could you please rephrase the question?
Tänk somliga dagar virvlar det av konstiga tankar i mitt huvud.
Idag har varit en sådan dag. Har inte riktigt varit mig själv. Varit
en stressig vecka och sådant klarar jag inte. Drog på mig ett
migränanfall i fredags. Detta fenomen unnar jag ingen.. Fy
sjutton vilken smärta det är. Fick mycket trevligt besök över helgen.
Det uppskattade jag och förgyllde vardagen lite. Kändes dock
lite tomt när man åter var ensam i lägenheten. Tänk vad
man ibland saknar att bara ha någon som ligger brevid en i
sängen. Det är något man alldeles för lätt och gärna vänjer
sig vid.
(Här raderade jag precis ett långt utlägg om A. Kom fram till när jag
skrivit klart det att ingen ska behöva höra mer om min ångest över
honom. Min slutsats efter att ha skrivit av mig var hur sjukt
svårt det är att mista den person som stått en allra närmast. Men
en vänskap med honom är för svår. Han fortsätter att förnedra mig
och ljuger för mig, och jag vill inte bli sviken och sårad mer.)
De konstiga tankarna i mitt huvud, de finns där och förvirrar mig. Få saker
kan få en så förvirrad som relationer till andra människor. Jag är ledsen
och nedstämd, jag är glad och positiv, jag är arg och bitter..
Tycker dock om min känslomässiga livssituation för tillfället.
Har inga krav någonstans ifrån. Får vara den jag är och ändå känna att
det nog finns någon där ute som tycker om mig. Den här friheten har
jag aldrig kännt innan. Har aldrig velat känna den. Inte för att jag tycker
om att vara ensam. Nej, jag tycker verkligen inte om att vara ensam. Men
jag avskyr alla krav som folk sätter på mig. Vill inte ha krav, förstår inte
varför alla relationer måste innehålla krav. Ska inte kärlek egentligen vara kravlös?
Jag vill få vara kär utan krav...
If love is the answer, could you rephrase the question?
Tänk somliga dagar virvlar det av konstiga tankar i mitt huvud.
Idag har varit en sådan dag. Har inte riktigt varit mig själv. Varit
en stressig vecka och sådant klarar jag inte. Drog på mig ett
migränanfall i fredags. Detta fenomen unnar jag ingen.. Fy
sjutton vilken smärta det är. Fick mycket trevligt besök över helgen.
Det uppskattade jag och förgyllde vardagen lite. Kändes dock
lite tomt när man åter var ensam i lägenheten. Tänk vad
man ibland saknar att bara ha någon som ligger brevid en i
sängen. Det är något man alldeles för lätt och gärna vänjer
sig vid.
(Här raderade jag precis ett långt utlägg om A. Kom fram till när jag
skrivit klart det att ingen ska behöva höra mer om min ångest över
honom. Min slutsats efter att ha skrivit av mig var hur sjukt
svårt det är att mista den person som stått en allra närmast. Men
en vänskap med honom är för svår. Han fortsätter att förnedra mig
och ljuger för mig, och jag vill inte bli sviken och sårad mer.)
De konstiga tankarna i mitt huvud, de finns där och förvirrar mig. Få saker
kan få en så förvirrad som relationer till andra människor. Jag är ledsen
och nedstämd, jag är glad och positiv, jag är arg och bitter..
Tycker dock om min känslomässiga livssituation för tillfället.
Har inga krav någonstans ifrån. Får vara den jag är och ändå känna att
det nog finns någon där ute som tycker om mig. Den här friheten har
jag aldrig kännt innan. Har aldrig velat känna den. Inte för att jag tycker
om att vara ensam. Nej, jag tycker verkligen inte om att vara ensam. Men
jag avskyr alla krav som folk sätter på mig. Vill inte ha krav, förstår inte
varför alla relationer måste innehålla krav. Ska inte kärlek egentligen vara kravlös?
Jag vill få vara kär utan krav...
If love is the answer, could you rephrase the question?
Telia
Bip bip bip bip... Icke fungerande telefon.
30 minuter väntetid och:
-Bla bla bla.. välkommen till Telia vad kan jag hjälpa till med?
(Hannas förklaring)
-Nej, vi vet inte varför din telefon inte fungera, men vi ska undersöka saken
och försöka återgärda det under dagen.
Är felet åtgärdat? Så fasiken heller..
Inte konstigt att man blir stressad och lättirriterad när man för en gångs skull
verkligen behöver sin förbannade telefon. Men icke, telia som alltid är sååå
tillmötesgående kan varken leverera bredband i tid eller se till att telefonabonnemanget
fungerar som det ska. Så jag rekommenderar nu alla "Ge helvete i att anlita Telia".
Så är det Amy Diamond på radion med bara för att irritera ytterligare. Men nu börjar
åtminstonde dagen gå mot sitt slut. Har fått ytterligare en tredjedel av ansökan klar
och kan känna mig hyfsat lugn.
Längtar just nu mest bara efter att få krypa in i en värmande famn, någon som håller
om mig och lovar att allt ordnar sig. Är så nervös och orolig inför allting att sömnlösheten
kommit tillbaka. Är väl inte direkt känd för att vara den mest stresståliga i familjen.
Skulle kunna klaga ihjäl mig idag, men det är inte riktigt tanken. Bara upplysa om
att det är en väldans dålig dag.
30 minuter väntetid och:
-Bla bla bla.. välkommen till Telia vad kan jag hjälpa till med?
(Hannas förklaring)
-Nej, vi vet inte varför din telefon inte fungera, men vi ska undersöka saken
och försöka återgärda det under dagen.
Är felet åtgärdat? Så fasiken heller..
Inte konstigt att man blir stressad och lättirriterad när man för en gångs skull
verkligen behöver sin förbannade telefon. Men icke, telia som alltid är sååå
tillmötesgående kan varken leverera bredband i tid eller se till att telefonabonnemanget
fungerar som det ska. Så jag rekommenderar nu alla "Ge helvete i att anlita Telia".
Så är det Amy Diamond på radion med bara för att irritera ytterligare. Men nu börjar
åtminstonde dagen gå mot sitt slut. Har fått ytterligare en tredjedel av ansökan klar
och kan känna mig hyfsat lugn.
Längtar just nu mest bara efter att få krypa in i en värmande famn, någon som håller
om mig och lovar att allt ordnar sig. Är så nervös och orolig inför allting att sömnlösheten
kommit tillbaka. Är väl inte direkt känd för att vara den mest stresståliga i familjen.
Skulle kunna klaga ihjäl mig idag, men det är inte riktigt tanken. Bara upplysa om
att det är en väldans dålig dag.
Frustration
Tänkte för mig själv härom natten där jag satt ensam vaken och klockan började närma sig fyra på morgonen, att jag skulle skriva av mig. Hade redan kluddrat ner nio sidor i dagboken och dessa sidor bestod enbart av frustration. Frustration över så mycket. Frustration över det som jag diskuterat och fått reda på under kvällen. Frustration över att mina framtidsplaner. Frustration över de nya problem som uppkommer gång på gång. Frustration över att inte ha kontroll över mitt liv och mina känslor. Men enda nackdel med dagbok är att ibland vill man faktiskt att någon ska läsa ens tankar. Bara någon..
Så där klockan fyra på morgonen satte jag mig och skrev ner dem. Skrev och skrev, raderade och skrev om. Var skönt att bara lämna det ifrån mig och inte bry mig mer.
Så hade någon läst, det kändes underbart. Kanske aningen skrämmande men underbart. Inte ofta man vågar öppna sig så. Men så idag växte paniken när jag insåg att det inte bara var denna någon, utan faktiskt även en person jag kände som kunde ha läst texten. Snabbt raderade jag den och satte lösenord på bloggen. Senare frågade jag mig själv, hade det varit så hemskt om han fått läsa? Tror egentligen inte det, men detta var ju mina dagbokstankar. Dagbokstankar som jag för första gången bara ville att någon skulle läsa. Efter att någon läst dem ville jag ha dem för mig själv igen. Nu existerar de inte längre och ingen kommer någonsin få veta.
Så där klockan fyra på morgonen satte jag mig och skrev ner dem. Skrev och skrev, raderade och skrev om. Var skönt att bara lämna det ifrån mig och inte bry mig mer.
Så hade någon läst, det kändes underbart. Kanske aningen skrämmande men underbart. Inte ofta man vågar öppna sig så. Men så idag växte paniken när jag insåg att det inte bara var denna någon, utan faktiskt även en person jag kände som kunde ha läst texten. Snabbt raderade jag den och satte lösenord på bloggen. Senare frågade jag mig själv, hade det varit så hemskt om han fått läsa? Tror egentligen inte det, men detta var ju mina dagbokstankar. Dagbokstankar som jag för första gången bara ville att någon skulle läsa. Efter att någon läst dem ville jag ha dem för mig själv igen. Nu existerar de inte längre och ingen kommer någonsin få veta.