Bjanca

Tänkte för mig själv härom natten där jag satt ensam vaken och klockan började närma sig fyra på morgonen, att jag skulle skriva av mig. Hade redan kluddrat ner nio sidor i dagboken och dessa sidor bestod enbart av frustration. Frustration över så mycket. Frustration över det som jag diskuterat och fått reda på under kvällen. Frustration över att mina framtidsplaner. Frustration över de nya problem som uppkommer gång på gång. Frustration över att inte ha kontroll över mitt liv och mina känslor. Men enda nackdel med dagbok är att ibland vill man faktiskt att någon ska läsa ens tankar. Bara någon..

Så där klockan fyra på morgonen satte jag mig och skrev ner dem. Skrev och skrev, raderade och skrev om. Var skönt att bara lämna det ifrån mig och inte bry mig mer.
Så hade någon läst, det kändes underbart. Kanske aningen skrämmande men underbart. Inte ofta man vågar öppna sig så. Men så idag växte paniken när jag insåg att det inte bara var denna någon, utan faktiskt även en person jag kände som kunde ha läst texten. Snabbt raderade jag den och satte lösenord på bloggen. Senare frågade jag mig själv, hade det varit så hemskt om han fått läsa? Tror egentligen inte det, men detta var ju mina dagbokstankar. Dagbokstankar som jag för första gången bara ville att någon skulle läsa. Efter att någon läst dem ville jag ha dem för mig själv igen. Nu existerar de inte längre och ingen kommer någonsin få veta.